Klackkärlek. Det är vad kärlek är. Herregud. Inte visste jag att det var så mäktigt att stå i klacken. Måste erkänna en sak för er... Jag stod faktiskt i klacken i en hel halvlek hemma mot Degerfors i måndags. Aldrig tidigare har jag gjort det under mina 3,5 år i GAIS. Aldrig tidigare. Och oj vad jag har gått miste om en vacker känsla. Visst är det superduper fräckt att sitta på innerplan och fånga ögonblick och vara så nära där allt händer, men alltså, klacken slår typ allt. För det första får man en heeeelt annat överblick över spelet, jag kunde faktiskt se GAIS spela med en spelidé, vilket jag har otroligt svårt att uppfatta nerifrån planen med ena ögat i avsökaren i 90 min. Där blir allt platt, särskilt från kortsidans perspektiv. För det andra, är det ju givetvis otroligt mycket mer drag uppe hos er. Nere på planen har jag oftast bara mig själv och mina soulmates att kommunicera med. Och kameror är ju inte jättesociala...

Tanken var att en ny hemmamatch-film skulle spelas in och släppas, om vi vann. Och det gjorde vi, så in på youtube med er nu! Jag läser alltid era kommentarer kring klippen för att snappa upp nya idéer, vilket jag bland annat visar i den här filmen genom att bland annat prova på klacklivet. Jag tog med GoPron, Annika och Malte upp till Sektion 23, ställde oss i mitten-mitten, och lät oss hänga på det sköna tryck som bjöds. Min vän Annika och kära Malte joinade mig som sagt och assisterade lite eftersom jag både ville filma och plåta. Allt på samma gång. Och samtidigt njuta av livet som supporter, på riktigt. Nu medans jag ändå testade på det. 

 

Alltså. Jag har svårt att i ord kunna beskriva hur starkt det var att se alla dessa eldsjälar som faktiskt finns uppe på våra läktare. Inte bara läsa era fina kommentarer ute i cybervärlden utan att faktiskt få se er IRL också. Jag minns att det var en man några rader nedanför min rad, som innan inmarsch manade på folk att ta sig samman och sluta upp till mitten för att få en starkare klackröst. Och visst lyssnade folk och ställde sig tätare. Mysigt! När inmarschen därefter hade genomförts, och klacken efter några minuter började köra "Ge mig ett G", fick jag gåshud över hela kroppen. Eller jag ska säga att jag hade det konstant där uppe. Men lite extra dårå. Jag vill inte avslöja för mycket om materialet i filmen för er som ännu inte hunnit se den, men man hör mig säga "wow" mitt i den sekvensen. Löjligt imponerad. Sången ekade säkerligen över hela Göteborg. Vi må vara få, men vi må då fan ha de absolut bästa supportrarna. Av högsta klass. Om man nu kan/får säga så. 

 

Och för att inte tala om GAIS kvitteringsmål. När GAIS lägger mål när jag vanligtvis sitter placerad nere på plan, brukar känslorna få hållas i styr eftersom man som fotograf har den viktigaste uppgiften efter själva målet; att fånga glädjen! En annan anledning är för att man ska verka proffessionell bland de andra fotograferna. I vårt läge har vi ju inte överdrivet med fotopress på alla matcher, så om man skulle råka vråla ur sig lycka vid ett mål skulle detta säkerligen inte vara några problem. Men eftersom jag nu denna gång befann mig uppe i klacken när GAIS la sitt mål, exploderade jag bokstavligttalat av lycka. Som en stor glädjeexplosion. Tillsammans med alla er andra. DEN känslan var helt obeskrivlig. Ett ögonblick där verkligen alla reagerade likadant, lyfte nävarna upp mot himlen, skrek ut sin glädje och kramade om sin närmste klackgranne Som att man glömmer alla sina bekymmer för några sekunder, glömmer den övriga världen och lever i nuet. Exakt så kändes det. Det måste verkligen göras om. Jag blev kär i en folkmassa. 

 

Ledare. Det är ni alla. Men jag vill ändå säga w-o-w till GAIS TIFOs Ludde aka klackledar'n. Antar att det är han som är Da leader? I 90 minuter plus tillägg stod han och höll i gång klacken i sång och stöttning. Vet inte hur många gånger jag sa "Han är ju grym" när jag stod där uppe. Man blev på något sätt hypnotiserad, fokuserad och imponerad. Vilket jäkla jobb han och många andra utav er gör. Jag må ha varit imponerad av er tidigare, men om man nu kan bli ännu mer imponerad så blev jag det i alla fall efter en halvlek uppe på ert territorium. Att vi dessutom vann den här matchen gjorde ju allt tusen gånger bättre. Hade vi förlorat hade jag dock gått från arenan med ett litet leende ändå, tack vare er jäkla stämning uppe på Sektion 23. Det gjorde så himla mycket att få sjunga med i era klacksånger, applådera och få skrika ut sin glädje vid målet. Till alla er TV-Gaisare som bor i Göteborg men som på något underligt sätt struntar i att gå på våra hemmamatcher; OJ vad ni går miste om något så underbart. Bara så ni vet. Kom på matcherna och bli en del av oss. Mycket trevligare så!

Nedan följer mina personliga favoriter från den härliga segern. Från er och min synvinkel. Självklart bäddar jag in den senaste filmen också. För er som inte sett den, se den. För er som sett den, se den igen. Ha nu en go helg!