"Lyssna till ditt hjärta". Det kan vara en utav världens mest klyschigaste meningar men vad är det som egentligen krävs om vi inte ska lyssna till det våra hjärtan säger åt oss att göra? Vad får oss då att ta andra beslut från de våra hjärtan vill? Våra tankar och kringliggande påverkande samhällsfaktorer såklart. 30 minuter räckte för att få mig att inse detta. För att få mig att förstå vad jag håller på med, vad jag alltid hållit på med och vad jag alltid velat hålla på med. 30 minuter, en ny bekantskap och förebild. 30 minuter för att förstå att världens klyschigaste mening även kan vara världens mest sanna mening. 

 

Jag har under de senaste veckorna och en bit in på den avslutande delen av höstterminen känt att intresset för foto svalnat av en aning. Veckor som då var fyllda med grupparbeten i skolan, planering av utställningen, övriga fotoprojekt, GAIS-foto och vardagen vid sidan av. Under den tiden fick jag chansen att genomföra ett par filmjobb där jag enbart arbetade med rörlig bild vilket gjorde att jag kom ifrån stillbildsbiten på ett skönt sätt. Likt en paus. Såhär har jag känt ända fram tills i torsdags där minutrarna jag pratade om tidigare, förändrade hela min tankeomloppsbana från negativt till positivt. 

 

ShootGOT, ett event under Hasselblads ledning, pågick ett par hundra meter från min skola i Gothenburg Filmstudios lokaler under hela torsdagen. Jag och några klasskompisar gick dit för att checka läget, se vad de hade att erbjuda. Väl där fick man ta del utav några olika live shoots, bland annat modefoto av självaste Lars Wallins kollektion, bilfoto av nya Volvo XC90 samt actiondansare. Däribland kunde man ta del utav utställningsbilder och föreläsningar titt som tätt. När jag klev in på den lilla "mässan", fastnade jag direkt vid två fotografier fyllda av varenda element som jag fullkomligt älskar med fotografi. Element som fångade och byggde mitt intresse för fotovärlden. Vid sidan av kunde man ta del utav en längre kortfilm om hur fotografen i fråga hade gått tillväga vid de två fotograferingarna, och jag var helt enkelt fast. Dregglande stod jag och bara drömde mig bort. Helt plötsligt inser vi att han som tagit bilderna skulle komma och hålla en föreläsning senare på eftermiddagen. Lyckan som uppstod redan då var obeskrivlig. Fråga mina vänner. Jag hoppade bokstavligt talat upp och ned på stället bland alla äldre medelåldersmän som var på eventet. 

 

Lycklig som jag var, fick jag med mina vänner till den andra raden bland publikstolarna och var bänkad och klar för att se fotografen jag i 15 minuter tidigare, funnit ett enormt stort intresse för. Hans namn var Thomas Morel (fotograf från Holland) och är bland annat ambassadör för Hasselblad. Han fotograferar sport och kontrollerar allt han fotograferar på ett sätt som fick mig att öppna ögonen för mig själv och banka mig själv i skallen och fråga mig själv vad fan jag gått runt och tänkt under alla dessa veckor av negativa tankar. Allt han stod och pratade om i 30 minuter, satte ord på det jag själv håller/vill hålla på med. Han satte verkligen ord på det jag under ett par år försökt definiera mitt egna fotografi med, han uttryckte det på ett sätt jag länge försökt lista ut som jag nu äntligen fick svar på! Under 30 minuter satt jag och log som ett lyckligt barn som sitter och väntar spänningsfullt på tomten under julaftonseftermiddagen. Thomas visade bilder som fick mig att känna gåshud över hela kroppen och då mina vänner, då är det speciellt. Det är inte många fotografer som har en sådan påverkan på mig. Ska jag vara ärlig, har jag otroligt dålig koll på fotografer i allmänhet. Jag är även väldigt dålig på att finna inspiration hos andra fotografer och jag skulle tro att detta beror på att jag finner intressantare element i andra saker än andras verk plus att jag vill skapa mig något nytt som ingen annan tidigare sett/gjort.

 

Efter hans fantastiska föreläsning tog jag chansen att prata med honom och tacka för en otroligt inspirationsgivande föreläsning. Aldrig tidigare har 30 minuter påverkat mig så mycket som dessa. Jag berättade för honom om min svacka jag befann mig i och berättade att jag kände mig vilsen i mitt fotograferande och även där satte han ord på det jag försökte få fram. I skolan får man testa på så många olika typer av fotografi vilket lätt skapar förvirring, men det är viktigt att man inte låter det ta över ens personliga drivkraft till yrket. Skolan får inte ta över det man en gång älskat och forma det till något annat, det man en gång brunnit för. Han satte glöd på den då halvtända elden och omvandlade det till en eld och glöd jag kände innan svackan. Inte nog med det, fick jag chansen att fotografera en utav hans fantastiska inhyrda dansare med Hasselbladaren och schyssta blixtar. Tog troligtvis en utav mina absolut bästa fotografier där, detta bekräftat av en Hasselbladsnubbe.

 

Ja, eftermiddagen blev långt ifrån vad jag tänkte att den skulle bli när jag vaknade upp den morgonen, och jävlar vad tacksam jag är för att jag gick dit. Inspirationen är tillbaka, idéerna flödar, lyckan är återfunnen och jag är mer taggad än någonsin på att följa min dröm och göra det Line är ämnad till att göra. Här ska det satsas allt och här ska jag inte låta något stå i vägen för det jag brinner som mest för. Här ska actionen tas tillvara, ögonblicken skapas och bevaras på sättet som JAG vill göra det på. Ingen annan än jag själv kan skapa det jag vill skapa och det är helt och hållet upp till mig hur det ska genomföras för att resultatet ska bli precis som jag vill. Skolan är en fantastisk plattform att stå på, men hur långt ska man gå innan man börjar lyssna på vad ens hjärta egentligen säger och slår för? Jag har gått tillräckligt och nu är det dags att börja arbeta för den riktiga drömmen. 

Nedan ser ni mina två bilder jag tog under eventet.

Vill ni se mer av min nya förebild, besök Thomas hemsida www.thomasmorelphotography.com.