Att plåta en Supermatch
Som ni kanske redan märkt, har en varit oerhört off den senaste tiden. GAIS gick på sommarvila, likaså hela organisationen och lilla jag. Plåtade lite friidrott på Ullevi en helg men i övrigt har kameran fått andas lite också. Jag var i Stockholm förra veckan och fick se min livs största idol uppträda, klart jag talar om Beyonce. Stockholm visade upp sig från sin bästa sida fram tills det började ösregna och åska. Därefter drog jag ned till Tylösand under några dagar för att slappa och göra allt man gör under sin semestervecka. Skrev till Niklas som från ingenstans föreslog att jag skulle söka ackreditering till Supermatchen som skulle spelas på lördagen (detta var på torsdagen). Vet hur svårt det är att lyckas få ackreditering till stora matcher som drar till sig press. Men under fredagen blev det bestämt och poff skulle jag få möjligheten att fota ett utav världens största lag. Manchester United - Galatasaray.
Under lördagseftermiddagen tog Öresundståget mig hem från vackra Halmstad till Kungsbacka. Skulle äntligen få återförenas med min älskade häst som jag hade varit ifrån i hela fem dagar. Sedan var det dags att snabbt sadla om och åka in till sin älskade stad Göteborg för att ta sig an det här speciella uppdraget. Gick genom folkmassorna med min fotoväska som dessutom har ett fett GAIS-märke fastsytt på. Spelade lite lugnande hiphop i lurarna och låtsades vara lugn, liksom lite sådär småcool. Tills jag började närma mig paradentrén. Avspärrningar och två stora folkmassor hade samlats precis utanför ingången som jag skulle in genom. Vad fan hände tänkte jag. Spelarna går väl till matchen med sina träningsväskor över axeln i stora hörlurar, precis som våra egna i GAIS? Nej. Efter några minuter glider Manchester Uniteds spelarbuss in med poliseskort precis framför ögonen på mig.
Inne på Ullevi möttes jag av ett fullt pressrum. Och för er som inte vet hur stort Ullevis pressrum är, kan jag väl säga att det är lika stort som en trea typ. Nej, större. Oklart. Men sjukt stort. Press från hela världen hade samlats i ett rum. Jag tog min GAIS-väska, tog en plats och började samla mina tankar om vad som skulle komma härnäst; pressfika eller kolla in läget där ute på planen? Tog med min ena lilla soulmate, klev ut ur den lilla lilla dörren som ledde mig ut till spelartunneln och entrén till planen. Jag hann knappt sätta ned foten innan en vakt genast var framme och tillrättavisade mig vägen dit vi fotografer fick vistas. Vilket var på två sidor av "den gröna mattan". För det var ingen röd matta som var utlagd, det var en grön. Samkligt. Gaisigt!
Och jag valde sida snabbt. Höger. För de flesta fotograferna hade valt vänstersidan, säkert för att göra sig redo för Zlatans ingång. Där stod jag. Och tänkte, vad fan händer nu då?! Smsade Niklas som skulle kommentera matchen och frågade när tusan spelarna skulle komma och fick svaret "snart". Nåja, hade i alla fall tur med vädret. För i 45 minuter stod en där och väntade. Tills Galatasaray äntrade planen och alla fick hybris om "När kommer Zlatan!?". I ytterligare några minuter stod jag och säkert ett 30-tal andra fotografer och väntade på United. Och plötsligt springer Wayne Rooney ut. HELA United springer förbi MIN sida, inklusive Zlatan och jag knäpper av en utav kvällens starkaste bilder, helt klart. Tackar! Tillslut fick jag äntligen röra mig in mot pressrummet igen för att hämta mina två andra soulmates för att göra mig klar för matchstart. Det var allt jag hade väntat på. Att jag fick se hela United springa förbi mig, två meter ifrån mig, var bara en bonus i all väntan.
Matchen inleddes nästan som vanligt. Jag fick dock tränga mig ännu en gång med alla fotografer för att få lite bra bilder på spelarna som skulle äntra planen för en andra gång. Därefter ställde båda lagen upp sig för lineup-bilder, sedan var allt precis som under en GAIS-match, skönt. I andra halvlek satt jag bredvid en utav Uniteds fotografer. Han satt där med kostymbyxor och kosymskor medan en själv satt där i sina gympaskor. Och så satt jag jämte Uniteds enorma klack under båda halvlekarna. Aldrig har jag sett en sådan stor klack vara så jävla tyst. Tacka vet jag vår egna klack. Det blev dock lite fart i dem när United bombade in lite fler mål i den andra halvleken. Skämt åsido. Vilken jävla upplevelse. Under min tid i Stockholm, tänkte jag att jag skulle tillbringa hela min helg hemma i stallet. Istället hamnade jag här, med en erfarenhet och upplevelse rikare i bagaget. Och ett bildreportage att vara grymt stolt över.
Under lördagseftermiddagen tog Öresundståget mig hem från vackra Halmstad till Kungsbacka. Skulle äntligen få återförenas med min älskade häst som jag hade varit ifrån i hela fem dagar. Sedan var det dags att snabbt sadla om och åka in till sin älskade stad Göteborg för att ta sig an det här speciella uppdraget. Gick genom folkmassorna med min fotoväska som dessutom har ett fett GAIS-märke fastsytt på. Spelade lite lugnande hiphop i lurarna och låtsades vara lugn, liksom lite sådär småcool. Tills jag började närma mig paradentrén. Avspärrningar och två stora folkmassor hade samlats precis utanför ingången som jag skulle in genom. Vad fan hände tänkte jag. Spelarna går väl till matchen med sina träningsväskor över axeln i stora hörlurar, precis som våra egna i GAIS? Nej. Efter några minuter glider Manchester Uniteds spelarbuss in med poliseskort precis framför ögonen på mig.
Inne på Ullevi möttes jag av ett fullt pressrum. Och för er som inte vet hur stort Ullevis pressrum är, kan jag väl säga att det är lika stort som en trea typ. Nej, större. Oklart. Men sjukt stort. Press från hela världen hade samlats i ett rum. Jag tog min GAIS-väska, tog en plats och började samla mina tankar om vad som skulle komma härnäst; pressfika eller kolla in läget där ute på planen? Tog med min ena lilla soulmate, klev ut ur den lilla lilla dörren som ledde mig ut till spelartunneln och entrén till planen. Jag hann knappt sätta ned foten innan en vakt genast var framme och tillrättavisade mig vägen dit vi fotografer fick vistas. Vilket var på två sidor av "den gröna mattan". För det var ingen röd matta som var utlagd, det var en grön. Samkligt. Gaisigt!
Och jag valde sida snabbt. Höger. För de flesta fotograferna hade valt vänstersidan, säkert för att göra sig redo för Zlatans ingång. Där stod jag. Och tänkte, vad fan händer nu då?! Smsade Niklas som skulle kommentera matchen och frågade när tusan spelarna skulle komma och fick svaret "snart". Nåja, hade i alla fall tur med vädret. För i 45 minuter stod en där och väntade. Tills Galatasaray äntrade planen och alla fick hybris om "När kommer Zlatan!?". I ytterligare några minuter stod jag och säkert ett 30-tal andra fotografer och väntade på United. Och plötsligt springer Wayne Rooney ut. HELA United springer förbi MIN sida, inklusive Zlatan och jag knäpper av en utav kvällens starkaste bilder, helt klart. Tackar! Tillslut fick jag äntligen röra mig in mot pressrummet igen för att hämta mina två andra soulmates för att göra mig klar för matchstart. Det var allt jag hade väntat på. Att jag fick se hela United springa förbi mig, två meter ifrån mig, var bara en bonus i all väntan.
Matchen inleddes nästan som vanligt. Jag fick dock tränga mig ännu en gång med alla fotografer för att få lite bra bilder på spelarna som skulle äntra planen för en andra gång. Därefter ställde båda lagen upp sig för lineup-bilder, sedan var allt precis som under en GAIS-match, skönt. I andra halvlek satt jag bredvid en utav Uniteds fotografer. Han satt där med kostymbyxor och kosymskor medan en själv satt där i sina gympaskor. Och så satt jag jämte Uniteds enorma klack under båda halvlekarna. Aldrig har jag sett en sådan stor klack vara så jävla tyst. Tacka vet jag vår egna klack. Det blev dock lite fart i dem när United bombade in lite fler mål i den andra halvleken. Skämt åsido. Vilken jävla upplevelse. Under min tid i Stockholm, tänkte jag att jag skulle tillbringa hela min helg hemma i stallet. Istället hamnade jag här, med en erfarenhet och upplevelse rikare i bagaget. Och ett bildreportage att vara grymt stolt över.
