Om inte alla klarar att göra det - är det precis det jag ska göra!
Jag har fortfarande inte riktigt tagit in tanken än. Jag har fortfarande inte riktigt förstått att ett utav mina största mål i livet. hittills, har nåtts. Men ja, jag har fått min drömpraktikplats hos Sveriges absolut bästa sportbildbyrå BILDBYRÅN! För snart två veckor sedan fick jag beskedet och klart som fan började jag lipa av lycka i telefonen. Jag ville egentligen med det här inlägget berätta hur värt det är att kämpa för något man drömmer om här i livet, hur värt det är att kriga in i kaklet och ta risker för att nå dit man vill.
Min väg har inte alltid varit spikrak men ambitionerna och målsättningarna har alltid varit höga. Alltid. Med ödmjukheten i själen. Jag skulle vilja påstå att allt hade sin början när jag tog kontakt med GAIS 2012 och hamnade där. Redan där tog jag ett enormt kliv in i något jag inte hade en aning om, in i en värld fylld av så mycket nytt och främmande - femton år gammal. Hösten samma år skulle jag börja på ridgymnasiet och vad jag då trodde skulle bli min framtid. Något som skulle komma att ändras ju mer förtroende och uppdrag jag fick göra för GAIS, ju mer jag höll i en kamera och ju mer bilder jag tog. Jag valde därför att byta utbildning under min andra termin i årskurs två, gick från naturbruksprogrammet till media-foto på LBS i Varberg. Och det var här allt vände. Men jag visste att jag skulle bli tvungen att läsa in 1,5 år för att kunna hoppa in mitt i årskurs två på en helt ny utbildning för att slippa gå om ett år och börja från början - vilket jag vägrade att göra. Jag gick minst sagt in för att läsa ikapp alla nya kurser men med fortsatta höga ambitioner gällande betyg.
Min väg har inte alltid varit spikrak men ambitionerna och målsättningarna har alltid varit höga. Alltid. Med ödmjukheten i själen. Jag skulle vilja påstå att allt hade sin början när jag tog kontakt med GAIS 2012 och hamnade där. Redan där tog jag ett enormt kliv in i något jag inte hade en aning om, in i en värld fylld av så mycket nytt och främmande - femton år gammal. Hösten samma år skulle jag börja på ridgymnasiet och vad jag då trodde skulle bli min framtid. Något som skulle komma att ändras ju mer förtroende och uppdrag jag fick göra för GAIS, ju mer jag höll i en kamera och ju mer bilder jag tog. Jag valde därför att byta utbildning under min andra termin i årskurs två, gick från naturbruksprogrammet till media-foto på LBS i Varberg. Och det var här allt vände. Men jag visste att jag skulle bli tvungen att läsa in 1,5 år för att kunna hoppa in mitt i årskurs två på en helt ny utbildning för att slippa gå om ett år och börja från början - vilket jag vägrade att göra. Jag gick minst sagt in för att läsa ikapp alla nya kurser men med fortsatta höga ambitioner gällande betyg.
Sommarlovet kom och jag hade under cirka tre månader hunnit plugga ikapp nästintill 1,5 år av den nya utbildningen samtidigt som jag hade läst kurser tillsammans med min klass. Jag kunde därav fokusera på en nystart till hösten och mitt då tredje och sista år på gymnasiet. Samma år fyllde GAIS 120 år vilket ledde till att jag och Niklas Jarelind gjorde en bok ihop, en bok jag gjorde under entreprenörskapskursen i skolan. Under mindre än en termin hann jag fota alla matcherna för GAIS som krävdes till boken, designa den, samla sponsorer, trycka den och sälja den. Men det var även under denna hösten som något hände. Min dåvarande lärare Johan hade ordnat så hans gamla elev Carl Sandin skulle komma på besök och föreläsa om sitt jobb som sportfotograf för Bildbyrån. Detta mycket tackvare mitt stora intresse för sportfotografering och detta är något jag är evigt tacksam över! För det var under den här föreläsningen som jag verkligen insåg att "Det är det här jag ska göra!". Efter föreläsningen bad jag blygsamt Carl att kika lite snabbt på några utav mina bilder och jag ställde lite frågor till honom om hans yrke. Jag fastnade mer och mer för det han höll på med, vilket ledde till att han slutligen bedömde mitt gymnasiearbete om sportfoto. Allt hade hänt så snabbt och jag hade aldrig kunnat drömma om att en professionell sportfotograf skulle bedöma mina bilder, vilket visade sig vara väldigt utvecklande och lärorikt.
Jag for till Austalien med familjen en månad och samlade krafter. Väl tillbaka på svensk mark igen, gav man sig på sin sista termin på gymnasiet. Dagarna var fyllda av plugg, foto och GAIS. Men en dag fick jag ett meddelande av Carl som frågade om jag ville hjälpa dem på Bildbyrån att följa med upp till Värmland på en miniturné för fotografering av olika slags lag. Lyckligast i världen tackade jag ja till minipraktiken för Bildbyrån och hängde tillsammans med tre grymma fotografer; Carl Sandin, Daniel Stiller och Pär Olert i Nya Ullevis stora pressrum för fotografering av lag från Superettan och Div 1. Samma kväll körde jag och Pär upp till Värmland och dagen efter plåtade vi igen. Jag var hur stolt som helst över att ha fått den chansen och min dröm om att en dag få arbeta som sportfotograf växte.
Studenten var kommen och samma dag blev jag antagen till min drömutbildning. Jag hade under 1,5 år pluggat ikapp och studerat på heltid, samlat ihop skolans bästa avgångsbetyg och sökt in till Fotoskolan i Göteborg OCH blivit antagen. Jag valde att vända något negativt som jag hade börjat bygga upp under min tid på ridgymnasiet, till något positivt så fort jag hamnade på skolan i Varberg. Jag valde att kämpa som aldrig förr.
Jag for till Austalien med familjen en månad och samlade krafter. Väl tillbaka på svensk mark igen, gav man sig på sin sista termin på gymnasiet. Dagarna var fyllda av plugg, foto och GAIS. Men en dag fick jag ett meddelande av Carl som frågade om jag ville hjälpa dem på Bildbyrån att följa med upp till Värmland på en miniturné för fotografering av olika slags lag. Lyckligast i världen tackade jag ja till minipraktiken för Bildbyrån och hängde tillsammans med tre grymma fotografer; Carl Sandin, Daniel Stiller och Pär Olert i Nya Ullevis stora pressrum för fotografering av lag från Superettan och Div 1. Samma kväll körde jag och Pär upp till Värmland och dagen efter plåtade vi igen. Jag var hur stolt som helst över att ha fått den chansen och min dröm om att en dag få arbeta som sportfotograf växte.
Studenten var kommen och samma dag blev jag antagen till min drömutbildning. Jag hade under 1,5 år pluggat ikapp och studerat på heltid, samlat ihop skolans bästa avgångsbetyg och sökt in till Fotoskolan i Göteborg OCH blivit antagen. Jag valde att vända något negativt som jag hade börjat bygga upp under min tid på ridgymnasiet, till något positivt så fort jag hamnade på skolan i Varberg. Jag valde att kämpa som aldrig förr.
Jag började på yrkeshögskolan i höstas, tänkte leva drömmen och studera fotografi på heltid. Något jag är oerhört glad över att ha fått chansen att göra, men det var där min väg började svänga på riktigt och jag hade mina upp- och nedgångar. För varje ny kurs vi genomgick, ju mer kom jag ifrån min grundtanke om sportfotot. Ju mer jag fick testa på, ju mer splittrad blev jag. Jag njöt som bara den med GAIS, men jag hade inte samma drivkraft att bli sportfotograf längre. Det kändes för långt bort, som att jag hade saktat ned det höga tempot jag hade under gymnasiet. Jag utmanades inte längre på samma sätt, och jag fick tankar om att "Är verkligen foto något för mig?". Jag började tveka, för att vägen svängde lite för skarpt ett tag. Men när jag nästan hade kört utför stupet, träffade jag en helt fantastisk fotograf, Thomas Morel på ett Hasselbladevent vid min skola. Jag knöt en kontakt med honom och han tände igång gnistan hos mig igen. Det var längesen jag hade känt en sådan drivkraft som efter mötet med honom, och detta var som senast i vintras, innan jag och min klass skulle ha vår första gemensamma vernissage och utställning i stan.
Tillsammans med min vän Tobias, gjorde vi ett helt grymt projekt tillsammans. Ett projekt fyllt av action, sport och tekniskt fotografi. Jag hade under projektveckorna gjort som Thomas hade sagt åt mig, att skita i vad alla andra sa och enbart göra det jag själv älskar med fotografi. Detta resulterade i ett utav de roligaste projekten jag någonsin fått göra och en utav mina absoluta favoritbilder, och detta hade inte varit möjligt utan Tobbe som ställde upp som modell och lyssnade på alla mina galna idéer och tankar, eller utan Thomas ord.
Därefter någonstans, började ytterligare en liten dal, av anledningar jag inte har en aning om. Jag kände bara en sjukt jobbig omotivation, något som inte alls var likt mig. Men det var under reportagekursen allt vände, och sedan dess har jag snarare ställt mig frågan "Hur kunde jag tveka på mina ambitioner och drömmar?". Jag fick som sagt följa med Carl under tre olika fotograferingar och fota samt skriva ett reportage om honom. Jag fick under dessa dagar en riktig inblick i hur livet är som sportfotograf och adrenalinet växte i kroppen. Men denna gången lovade jag mig själv att aldrig någonsin börja tveka på mig själv igen, att alltid göra det jag själv brinner för inom yrket i alla uppgifter jag någonsin kommer göra.
Jag passade då även på att fråga om det skulle finnas en minsta chans för mig att få göra min praktik hos dem på Bildbyrån under våren 2017, om så enbart några få veckor. Bildbyrån är som sagt Sveriges bästa och ledande sportbildbyrå med några utav Sveriges främsta sportfotografer. Jag visste att det skulle krävas mycket, men jag visste även att jag under alla dessa år hade kämpat trots motgångar. Och för snart två veckor sedan ringde Carl och berättade att Bildbyrån hemskt gärna tar emot mig som praktikant hela våren 2017! Det första jag fick ur mig var "Är det sant? Skämtar du!?" och därefter kom tårarna. Bildbyrån har alltid varit en dröm och en ambition sedan den dagen Carl föreläste på min skola under gymnasiet. Bildbyrån har alltid legat i mina baktankar till allt jag gjort, för det har alltid varit mitt största mål inom sportfotobranschen. Och att jag nu fått klart för mig att jag ska få praktisera som sportfotograf för dem en hel vår, +20 veckor, gör mig mållös. Alla motgående tankar jag haft, alla jobbiga stunder, alla risker som tagits, allt hårt arbete genom åren med allra främst GAIS, den höga ambitionen och den höga målsättningen har lett mig dit. Inget är och kommer någonsin vara gratis här i livet, och jag kan ge mig fan på att kakan smakar fan så mycket bättre när man själv varit med och bakat den från grunden.
Igår kväll pratade jag med min pappa om hur svårt det är att lyckas som fotograf, hur svårt det är att livnära sig på det. Och jag gav mig själv ett citat jag aldrig kommer glömma; "Om inte alla klarar att göra det - är det precis det jag ska göra!". Jag vill tacka alla som gratulerat mig till min praktikplats, för alla fina ord och jag lovar er att resan bara har börjat. Vill även tacka Carl, Daniel och Bildbyrån som tror på mig och som gett mig min drömpraktik. Aldrig någonsin har jag längtat så mycket till januarimånad.
Här kommer en rejäl TB på bilder från föreläsningen som Carl höll i, hösten 2014. Man kan nästan ta på lyckan i mina ögon. Nu ska jag ta över världen som kvinnlig sportfotograf!
Foto: Johan Lyckaro
Tillsammans med min vän Tobias, gjorde vi ett helt grymt projekt tillsammans. Ett projekt fyllt av action, sport och tekniskt fotografi. Jag hade under projektveckorna gjort som Thomas hade sagt åt mig, att skita i vad alla andra sa och enbart göra det jag själv älskar med fotografi. Detta resulterade i ett utav de roligaste projekten jag någonsin fått göra och en utav mina absoluta favoritbilder, och detta hade inte varit möjligt utan Tobbe som ställde upp som modell och lyssnade på alla mina galna idéer och tankar, eller utan Thomas ord.
Därefter någonstans, började ytterligare en liten dal, av anledningar jag inte har en aning om. Jag kände bara en sjukt jobbig omotivation, något som inte alls var likt mig. Men det var under reportagekursen allt vände, och sedan dess har jag snarare ställt mig frågan "Hur kunde jag tveka på mina ambitioner och drömmar?". Jag fick som sagt följa med Carl under tre olika fotograferingar och fota samt skriva ett reportage om honom. Jag fick under dessa dagar en riktig inblick i hur livet är som sportfotograf och adrenalinet växte i kroppen. Men denna gången lovade jag mig själv att aldrig någonsin börja tveka på mig själv igen, att alltid göra det jag själv brinner för inom yrket i alla uppgifter jag någonsin kommer göra.
Jag passade då även på att fråga om det skulle finnas en minsta chans för mig att få göra min praktik hos dem på Bildbyrån under våren 2017, om så enbart några få veckor. Bildbyrån är som sagt Sveriges bästa och ledande sportbildbyrå med några utav Sveriges främsta sportfotografer. Jag visste att det skulle krävas mycket, men jag visste även att jag under alla dessa år hade kämpat trots motgångar. Och för snart två veckor sedan ringde Carl och berättade att Bildbyrån hemskt gärna tar emot mig som praktikant hela våren 2017! Det första jag fick ur mig var "Är det sant? Skämtar du!?" och därefter kom tårarna. Bildbyrån har alltid varit en dröm och en ambition sedan den dagen Carl föreläste på min skola under gymnasiet. Bildbyrån har alltid legat i mina baktankar till allt jag gjort, för det har alltid varit mitt största mål inom sportfotobranschen. Och att jag nu fått klart för mig att jag ska få praktisera som sportfotograf för dem en hel vår, +20 veckor, gör mig mållös. Alla motgående tankar jag haft, alla jobbiga stunder, alla risker som tagits, allt hårt arbete genom åren med allra främst GAIS, den höga ambitionen och den höga målsättningen har lett mig dit. Inget är och kommer någonsin vara gratis här i livet, och jag kan ge mig fan på att kakan smakar fan så mycket bättre när man själv varit med och bakat den från grunden.
Igår kväll pratade jag med min pappa om hur svårt det är att lyckas som fotograf, hur svårt det är att livnära sig på det. Och jag gav mig själv ett citat jag aldrig kommer glömma; "Om inte alla klarar att göra det - är det precis det jag ska göra!". Jag vill tacka alla som gratulerat mig till min praktikplats, för alla fina ord och jag lovar er att resan bara har börjat. Vill även tacka Carl, Daniel och Bildbyrån som tror på mig och som gett mig min drömpraktik. Aldrig någonsin har jag längtat så mycket till januarimånad.
Här kommer en rejäl TB på bilder från föreläsningen som Carl höll i, hösten 2014. Man kan nästan ta på lyckan i mina ögon. Nu ska jag ta över världen som kvinnlig sportfotograf!
Foto: Johan Lyckaro
